"Det
sakrala är skönhet,en känsla för
livet i sig"
| Folke
Truedsson - Stockholm och Röschenz Folke Truedsson föddes 1913 i Kristianstad, där han växte upp och utbildade sig till slöjdlärare. Vid 26 års ålder beslöt han sig för att helt ägna sig åt konsten och flyttade till Stockholm, där han studerade vid Konsthögskolan från 1939 till 1946. Hans lärare var Eric Grate. Utbildningen var gedigen men under kriget ännu fast förankrad i traditionen, och både målare och skulptörer arbetade efter modell med den klassiska grekiska konsten samt Despiau och Maillol som förebilder. Under de tio första åren efter akademitiden ägnade sig Folke Truedsson åt ett intensivt sökande efter uttrycksformer. Han strävade först efter en fulländad naturalism, men det var på den tiden, då kritikerna började betrakta denna riktning som föråldrad. Så småningom sökte han efter möjligheter (då han huvudsakligen målar och tecknar) som förde ut ur naturalismen för att slutligen nå fram till en fri, abstrakt form. Först 1957 vid 44 års ålder kände han sig mogen för att debutera som skulptör. Man kan fortfarande ana figurer i de först utställda skulpturerna. Hans debututställning på Sturegalleriet i Stockholm blev en stor framgång och en språngbräda ut i offentligheten. Otaliga utställningar skulle följa, han representerade Sverige på Biennalen för skulptur i Antwerpen 1959 och 1979 och han fick talrika uppdrag för konst i offentlig miljö. Idag pryder ca 50 delvis monumentala verk i brons, sten eller betong olika offentliga byggnader, platser och museer. Den absoluta höjdpunkten är den över 100 kvm stora väggreliefen i betong i Radiohuset i Stockholm 1962-65 "ett av den informella skulpturens intressantaste monument." (B. Olvång) Sedan 1971
uppehöll han sig tidvis på ett stenhuggeri i Italien
och ett bronsgjuteri i Schweiz. 1982 som knappt 70-åring
flyttade han för gott till Schweiz, där enda dottern
bor. Folke Truedsson var till sin död 1989 intensivt verksam
som konstnär och sökte ständigt efter nya
uttrycksformer. De sista åren överskuggades av
sjukdom, och han måste till slut överge det tunga
arbetet med lera och övergå till måleriet
igen. Men detta förde hos honom inte till resignation utan
till en inre frihet, som gjorde det möjligt för honom
att inom måleriet skapa några av sina
bästa verk, och han målade in i det sista.
Två glasfönster i en kyrka utanför Basel i
Schweiz är hans sista offentliga arbete. |
