"Tiden har sin form."

 
 

 










Skrivet om konstnären
>Stefan Hammenbeck >Kim Niklasson  >Arne Lindquist  >Karl-Erik Eliasson

Stefan Hammenbeck, Chef för Skövde konstmuseum.  2000

Folke Truedssons konstnärliga skapande präglades av ett djupaste allvar. Inte så att det på något sätt tyngde hans verk. Det var en fråga om konstens uppgift och rollen som konstnär. Hans liv sträckte sig över nära åttio år av 1900-talet. Så kom Folke Truedsson också att uppleva och ta del i seklets stora skeden. För honom blev den abstrakta formen en metafor för människans andliga sökande och existentiella belägenhet. Han var en av de mest konsekvent arbetande abstrakta skulptörerna i sin generation i Sverige.

Mot slutet av sitt liv lämnade Folke Truedsson Sverige och bosatte sig i Schweiz. Han hade då sedan länge arbetat periodvis både i norra Italien och i Schweiz. Han återkom ofta i våra kontakter till den utsikt över ett storartat landskap, som han hade från ateljén i Röschenz. Jag upplevde det så, att här var för konstnären naturen ett uttryck för Skapelsen och det befruktade bokstavligt än mer hans verk. Med apostelns ord i minnet skulle man kunna säga, att för Folke Truedsson var skulpturen en andens boning.

***

Språk för inre sanningar
Kim Nicklasson, konstkritiker, kulturjournalist och författare. 1998

Folke Truedsson är kanske den av efterkrigstidens skulptörer som tydligast formulerat sökandet efter ett nonfigurativt språk för livets inre sanningar. Något av en bildkonstens Lars Ahlin. När han som tjugosexåring kom in på Konstakademien slutade han en tjänst som slöjdlärare. I bagaget från sin tidigare verksamhet medförde han genom hela livet en djupt grundad materialkänsla och insikten om att han måste tänka klart därför att han ville skapa verk som var användbara.

I allt han skapade finns detta ständiga sökande efter en balanspunkt som effektivt kan förmedla en inre sanning. Horisontalernas, vertikalernas och de oändliga parablernas kamp kommer ur en övertygelse om att det finns någonting oförklarligt i de inre regioner där konstnären sökte efter livets sanningar.

Historien om Folke Truedsson började 1913 i Kristianstad och slutade 1989 i Schweiz där arvingarna nu förvaltar ateljén och de stora samlingarna.

För konstnären själv var den inre verkligheten påtaglig. Med ord kan den knappast beskrivas eller inringas. I det estetiska gestaltandet av en känsla kan möjligen en skymt av denna inre verklighet synliggöras. För Truedsson var konsten en kamp för att göra det osynliga synligt. Ibland var han mycket nära och hans former får oss att uppleva en hisnande känsla av tyngdlöshet, som om astralkroppar lämnade det jordiska och likt änglar lyfte ur trånga bröst för att vidga människans domäner in i evigheten. Stenen, bronsen eller andra material blir tyngdlösa. De vertikala och horisontala formerna lyfter plötsligt, den omskrivande formen blottar en tomhet som leder inåt till en brännpunkt där allt svävar i ett poetiskt skimmer av någonting sprunget ur äkta känsla för det mystiska och ogripbara.

Rädslan för att vara oprecis i uttrycket fick Folke Truedsson att strama upp sina former. Från strävanden mot fulländad naturalism och avbildning utvecklades han mot ett konkretare bildspråk i kubistisk anda. Nu i efterhand ser vi att han ständigt sökte efter det exakta uttrycket utan att snegla mot vad som låg i tiden. För honom betydde inte tillfälliga nycker och modeyttringar någonting. Därför kom hans konstnärsbana att bilda en parabel över tiden som ställde honom vid sidan om och gör det svårt att hitta etiketter för verken han lämnat till oss. Jag upplever exempelvis sällan så starkt en känsla av spännvidd i tiden som just i Folke Truedssons konstnärskap. Få har lyckats att i sin egen tid föra in så mycket av det antika arvet, de antika renhetsidealen och ändå behålla kontakten med sin samtid. Det är en mycket märklig gåva han fått och kanske kommer man närmast en beskrivning av den genom att jämföra skulpturernas former med musikens. Med en närmast musikalisk lätthet bollar skulptören med sina material och får dem med exakta linjer och pauser att återspegla denna svävande känsla av inre kraft som musiken också kan belysa. Samtidigt som sökandet utsträcktes allt längre bortom realism och naturalism utvecklade Truedsson en sublim känsla för estetiken och insåg dess nödvändighet för att utveckla ett språk som kunde visualisera det han själv upplevt så påtagligt. I fallet Truedsson handlar det om konst som kommunikation i mycket hög grad. Hans estetiska känslighet hindrar profetisk bombasm och hans verk blir uttryck för en vilja till dialog. Konstnären antyder möjligheterna och vill skapa kontakt mellan det synliga och det osynliga. Den stilla tystnaden blir lika viktig som luftrummet kring de former han skapar.

Det finns ett släktskap mellan Truedssons konstnärskap och Martin Bubers dialogfilosofi. Inte så underligt kanske, eftersom Buber påverkade många tänkare i den här generationen konstnärer. Den opersonliga relationen mellan subjekt och objekt lyser nästan helt med sin frånvaro bland Folke Truedssons verk. Däremot upplever åtminstone jag väldigt starkt två kommunicerande subjekt i verken, som om konstnären visualiserat just Bubers tankegångar. Genom denna attityd i uttrycket där ingenting betraktas som objekt, kommer också bilder och skulpturer väldigt nära den rena naturupplevelsen. Själva rörelsen, vågspelet genom verken, blir en ström av inre krafter i samspel med människa och natur. Skulpturerna känns framsprungna ur en stark vilja att visualisera tankar så att de blir lika självklara som naturelement.

***

tillbaka upp

Arne Lindquist, 1982

Folke Truedsson är en av de få konstnärer som inte strävat efter ett snabbt erkännande av sina konstnärliga alster. Han hann bli 43 år innan han ansåg sig färdig för ett offentligt framträdande. Detta skedde 1957 på Sturegalleriet i Stockholm och blev en omedelbar framgång för konstnären.

Folke Truedsson strävade länge mot en fulländad naturalism men så småningom kom hans strävan att rikta sig mot en fortfarande fulländad men friare abstrakt form.
Cirka tio år efter akademitiden ägnade sig Truedsson under en hektisk sökande period åt måleri men det blev så småningom skulpturen som kom att bli hans tyngst vägande uttrycksform. Målarperioden synes dock ha haft en avgörande betydelse för hans fortsatta utveckling som skulptör.

Långa och svåra år med hårt arbete och grubbel i en nästan eremitisk och isolerad tillvaro i ständig kamp med materialets uttrycksmöjligheter gjorde slutligen Folke Truedsson till en av de erkänt största esteterna i den svenska konsten, till en omutligt ärlig sökare av förandligade visioner och en renare helhetssyn. Tidigt insåg han meningslösheten med detaljer som inte underordnade sig helheten.
Folke Truedsson ser inte sitt konstnärliga skapande som produkten av ett yrkesval utan som ett kall som är en absolut personlig angelägenhet och som han tvingas följa. En livsform.

Han är av naturen grubblare och meditatör och hans meditationer tar ofta fast form, mycket fast och mycket tung. Han älskar brons och sten men han tvingar materialet till en tystlåten känslig monumentalitet av nästan avmaterialiserande sakralitet och så har han slutit cirkeln tillbaka in i sitt innersta, där den skapande processen fortsätter i en ständig men aldrig fastlåst kretsgång.

Folke Truedsson bygger kanske klarare än någon annan svensk konstnär tydliga broar från antikens renhet till vår tids kaotiska och snabbt vittrande uttrycksformer. Han är tidlös och ändå aktuell, han är i ständig kamp men ändå fridfullast av alla.

***

tillbaka upp 

Karl-Erik Eliasson, fil.lic. 1982

- Tiden har sin form.
Så uttryckte sig Folke Truedsson en gång, då jag fick ett samtal med honom i samband med en av hans stora retrospektiva utställningar, i den mån man nu kan tala om retrospektion hos en konstnär, som alltid tycks vara vänd mot framtiden.

Tiden har sin form. Undan för undan har jag kommit till insikt om att de orden kan ses som en nyckel till Truedssons skulpturala verk. I samband med en skulptör ligger det nära till hands att se även tiden tredimensionellt. Det är ett synsätt, som leder rakt in i Truedssons viktiga insatser genom åren.

Vi har först den historiska tiden. Truedsson gick ut Konsthögskolan vid tiden för andra världskrigets slut, och visst hade hans formspråk tagit intryck av krigets ödeläggande framfart. Ruinernas förkolnade ingenmansland fann konstnärligt uttryck i skulptur, där en epok av hemsökelse och ångest fann sin form.
Men Truedsson stannade inte i det öde landet utan sökte sig ständigt vidare. Bronserna som stelnad lava med sina spetsar riktade mot tigande rymd fick en lugnare rytm och en mindre hotfull rymd. Som en logisk fortsättning kom så marmorns mjukare formspråk med dragning mot klassicistisk harmoni. En ny tid fann sin form.

Så har vi den personliga tiden. Att vara ung, att mogna, att nå överblick. Truedsson har alltid varit fordrande gentemot sig själv. Han har sökt den inre nödvändighetens väg, även då denna har vållat stora personliga problem och lett honom in i återvändsgränder, som varit svåra att ta sig ur. Men med sitt målmedvetna och ihärdiga arbete har han nått de befriande uttrycken, antingen det har handlat om att bygga en abstraktionens "Katedral", fånga en "Sfärisk rörelse", förmedla en "Vertikal tystnad", smycka en minneslund eller ge liv åt ett radiohus. Hans personliga tid har underordnats högre ändamål, men hans personlighet finns förunderligt närvarande i det han har skapat.

Så har vi till slut tiden i sig. Konsten idag är ofta ett stundens barn, underkastat självförstörelsens lagar. Med ett sådant perspektiv skulle dock aldrig Truedsson låta sig nöja. Han har i sin skulptur valt abstraktionens väg, därför att han vet, att en välfunnen abstraktion står över tiden. Det finns en idélära bakom den yttre verklighetens fasad. Där finns idén om den naturliga balansen, den trots allt möjliga harmonin.

Tiden får sin form. Må bilderna tala!

***

tillbaka upp